Om vi säger såhär; prognosen är god

Tydligen är vi tre Sandra i gruppen, något handledare ett tyckte var lite roligt. Men jag är hellre den enda Sandra. Som jag brukar vara. Handledare nummer ett hade inte helt oväntat en massa fler åsikter än handledare nummer två och inledde starkt genom att ifrågasätta den något sensationsinriktade inledningen och jag ville omedelbart dö. Sen gick han vidare till en snabb genomgång av mitt syfte och Sveriges position internationellt och jag antecknade och antecknade och kände paniken komma krypande. Prestationsmonstret hoppade jämfota av glädje runt mina fötter. Och jag hade velat kontrollandas i en brun papperspåse.
-Källkritiken måste utvecklas, säger han och jag nickar. Annars är det bra. Det är intressant.
-..?
-Och här regeringsformen. Bra. Historik. Bra. Och så håller du på med undersökningen av ditt material nu?
-Ja.
-Dåså.
-Men om syftet är dåligt, då kommer det bli ett glapp med empirin?
-Syftet är inte dåligt. Du måste bara tänka igenom om det inte är mer alliansfrihet det handlar om.
Sen fortsätter genomgången och han pratar och pratar och jag försöker trampa ner prestationsmonstret i mattan och den andra handledaren rycker in och säger men det var ju så du hade tänkt när vi pratade och jag tänker tacktack. Och innan jag går måste jag:
-Då ska den mailas in 8 januari, men hur vet vi om den är bra nog att läggas fram.
-Lite måste man chansa, säger han och ler.
-Men det borde inte vara omöjligt, så som den ser ut nu?
-Jag kan säga såhär; prognosen är god.

Och jag åker ner i hissen igen ännu mer torktumlad än i morse. Men plötsligt det där lugnet. Lite Lucia-feeling efter flera nätter med mardrömmar. Jag vet vad som krävs. Efter London är det jag som går i exil och bosätter mig hos mina päron i mitt gamla flickrum tillsammans med min laptop och bokberget från helvete och jobbar med uppsatsen. Det där du sa om warriorprincess. Det är dags.