Farmor, jag är vuxen nu

Ett av mina första minnen. Knubbiga sommarbruna ben med sönderkliade myggbett. Hoppar ur bilen, släpper loss allt spring som hunnit samlas i benen under bilfärden. Upp på tå för att lyfta av ståltrådsöglan som håller trägrinden stängd. Rusar upp för grusgången. Stenarna rasslar under sandalerna. Fort, fort, fort. Uppför stentrappan, öppna dörren, genom hallen, runda hörnet och så in i köket. Hej Farmor! Varm, mjuk hand på lintotthår. Minnet så nära hjärtat att jag fortfarande kan känna dofter. Så nära att jag fortfarande kan se dig stå böjd över trädgårdslandet och ingen hade gröna fingrar som du. Jag kan om jag blundar hitta tillbaka till din röst, ditt skratt och berättelserna om pappa som liten. Den öppna famnen.

Lika nära hjärtat ligger minnet av hur man tappar världen i marken. Tappar tron. På att det som är gott alltid har rätt till en plats. En orättvisa omöjlig att ta på. Mammas röst, lugnande men med en underton av blytungt. Sandra, farmor är jättesjuk. Ett tonårshjärta fryser för första gången. Mammas hand mot min kind, som för att skydda mig från det oundvikliga. Den där elden i hjärtat. Brinnande, brännande med en omöjlig intensitet. Det kan inte vara så. Hon måste finnas. Ska alltid finnas. Omöjligt att möta pappas blick. Se min alltid lysande stjärna sakna styrka. Den där maktlösheten.

Åkte med pappa för att hälsa på dig. Helt oförberedd på det jag skulle möta. Minns bara att jag hatade lukten av sjukhus. Hatade de långa korridorerna. Lika långa som ett andetag. Och där i den längsta vita korridoren, för första gången tvivel i bröstet.

Omgiven av vita lakan fanns du där. Ditt bruna lockiga hår var borta. Synen skar rakt genom mina näthinnor. Kunde inte se. Hjärtat hade spruckit då. Tittade ut genom fönstret, på livet som gick vidare precis som vanligt. Men i det rummet vakum. Det du kämpade mot. En omöjlig motståndare. Din egen kropp. Dina celler. Det finns ingenting vi kan göra. Det måste finnas. Förstår ni inte? Det. Måste. Finnas. Vågade inte röra dig, vågade inte gå nära. Så rädd att du skulle försvunnit av värmen från min hand. Pappas hand på mitt huvud. Hur han gör ett försök att lyfta bort det som skär i mig. Att du aldrig mer kommer hem. Att timmar kan ta slut.

Men när jag minns dig handlar det aldrig om långa korridorer, då är det alltid den där sommaren. Hallonbuskar i stenröset vid lilla boden, dina och farfars övervakande blickar. Små barnhänder rycker av bären och det är ingen mask i...titta! Mjuka vita lakan med röda vackra täcket över i sovrummet på övervåningen, kvällsdimman utanför fönstret som lyfte över den solvarma jorden. Älvors dans över ängarna. Svävande. Vägguret i stora rummet, som vi skruvade upp med den lilla nyckeln. Väntade med spänning på att visaren skulle peka uppåt och skuttade högt varje gång det dova donget träffade trumhinnorna. Pianot på övervåningen som vi ömt misshandlade. Man fick luta rumpan mot pallen och sen höll jag och min bror båda fötterna på varsin pedal och framkallade de mest förfärliga melodier. Kaminen i stora rummet, de blänkande luckorna. Luckorna är jättevarma, ni får inte röra... Jordkällaren med syltad frukt och trädgårdslandet med rabarber precis utanför. Ingen gör syltad frukt i min värld längre, Farmor.

Som jag önskar att du skulle vara stolt över den jag blivit. Att du kunde känna att jag lever varje dag.