En Krokus, den allra vackraste vita

Den där integriteten. Eller kalla det vad ni vill. Det där som är en del av mig. Det där som gör att jag inte goldenretrieveröverfaller människor med kramar och gullande. Jag kräver av er. För att ni ska få komma nära. Jag väljer er. Testar så hårt att det blir omöjligt många gånger. Men nu har jag er. Min armé. Som jag vet värnar mig. Som aldrig skulle släppa mig, utan hellre falla med mig.

Och idag är en sån dag, när ni måste finnas. Vaknar och tar tbanan till M. Bosätter mig några timmar alldeles nära honom och vilar. Sen ringer jag det där samtalet till veterinären. Och innan jag går tittar han på mig, kramar mig och ring sen. Och jag nickar och svänger in i affären för att handla och står plötsligt där i grönsaksavdelningen och det går inte. Tapetklister. Jag blir stående. Juriststudent med en korg i handen. Ställer ner den. Ringer J. Jag kan inte, det går inte bra. Och fyra minuter senare möter han mig vid spärrarna.
-Lilla du, det är bra. Det är som det ska.
Sen sitter han där mittemot mig på stamfiket och:
-Det är bara du som vet när det är dags. Och det är okej att vara ledsen.
-Jag vet inte när det är dags, hur vet man sånt, men det är nu.
Han klappar mig på kinden och då trillar de, de där tårarna jag hindrat hela dagen. Och han är bara tyst och hämtar servetter och väntar. Och jag biter om dem. Stoppar. Och till sist säger han att:
-Nu tror alla att vi sitter här och gör slut.
Och jag ler och han följer med mig och handlar och när jag ska gå säger han att det är klart att jag följer med dig imorgon, det vet du. Gömmer mig mot hans axel och när jag går hem börjar det regna och den förbannade grå himlen och jag gråter tillsammans.

För mig är hon en av de fasta punkterna. Som jag tittar på när jag vill förvissa mig om att saker ändå någonstans är samma samma. Det där om att jag hittade henne av en slump.
-Varför är hon kvar?
-Ingen vill köpa henne, så hon har varit här flera veckor.
Inte en i mängden. Där och då talade hon rakt till mitt hjärta. Jag ser mig själv när jag tittar på henne. Hon är alla dagar jag haft henne, alla år jag varit vuxen.

Därför är det aldrig bara.