De där timmarna, minuterna, sekunderna

Har bestämt mig för att undvika att gråta så länge det går och J får mig till och med att le på tunnelbanan och bara genom att gå bredvid mig får han mig att ta steg efter steg. Veterinären tittar på mig och sen säger hon att sex år är mycket och jag nickar och hon frågar om vi vill stanna och jag nickar igen. Och så den där sprutan. Och jag pratar med henne, och hon kurrar lite tillbaka, men sen lägger hon huvudet i min hand, nosen mot min tumme. Och där står jag lutad över bordet och det är tårar och tiden har stannat. Inga fler minuter. Och J finns där precis bredvid mig på en stol och jag hör hans röst, men har inga ord så jag nickar bara och låter tårarna droppa på bordsskivan samtidigt som jag fortsätter att prata tyst med henne. Och veterinären kommer tillbaka och lyssnar på hjärtat och ger henne en spruta till och säger att hjärtat slår inte längre nu, vill du stanna med henne en stund och jag har fortfarande inga ord utan nickar bara igen och innan hon lämnar rummet klappar hon mig på handen. Och tiden står helt stilla.