Röda sandaler i storlek 23
Lyckas imorse byta från x2000 till rätt perrong i Linköping, trots mitt kolaliknande tillstånd, men är inte lika nöjd när jag ser att SJ ersatt tåget med en rälsbuss. Ännu mindre nöjd blir jag när en pappa med en kolikbaby och en klängig treåring sätter sig mittemot mig och det enda som skiljer oss åt är ett litet jävla fönsterbord. Inser att det inte är någon idé att ens tänka på att plugga. Treåringen fäster blicken på mig och råstirrar. Jag tittar tillbaka och fortsätter sen läsa Vouge när jag får en spark på knät. Att det är en spark är det ingen tvekan om. Ajsatan. Tittar upp och ser att treåringen fortfarande stirrar på mig, pappan är helt upptagen med att proppa kolikbabyn full med mosad banan och har inte fokus på den lilla kickersen. Flyttar benet utom sparkräckhåll så döm om min förvåning när ännu en välriktad spark träffar rakt på knät. Vafan. Funderar på hur jag ska slippa komma hem med blåmärken på hela benen och inser att det smidigaste är att flytta benen ännu mer, så ungen inte når, trots halvliggande ställning i stolen och allmänt sprattel.
Men trots allt:
Snorungen, Koalajuristen - 1,0.
3 kommentarer:
yay. Asså. Det där finns inte på kartan över irritationsmoment. Jag hade nog sagt till!
Det är verkligen sjukt svenskt att bara sitta och ta det och flytta benen. Jag hade nog gjort samma sak. Men jag får för mig att en äkta italiensk mormor hade hojtat och dragit i örat ganska fort.
Jag hade minst spänt ögonen i ungen. Stirrat ilsket. Stink-eye, helt enkelt.
Eff - Det är väldigt olikt mig att hantera det utan adrenalintillströmning. Men jodå, när jag fick andra sparken framgick det nog blickvis vad jag tyckte.
Tyckte nästan lite synd om pappan som verkade mer eller mindre i dvala. För att inte tala om hur jävla outhärdlig den här ungen kommer vara om tre fyra år.
Skicka en kommentar