Det är dags att jag pumpar upp den där livbåten.

Någonstans längs Kungsholms strand händer det. Jag hör bara mina steg. Hittar takten. Andas in. Andas ut. Steg efter steg. Jag har inte sprungit på mer än ett halvår. Jag har prioriterat bort allt jag mår bra av för att kunna jobba lite mer. Den där extra timmen. Som blev fler och fler timmar. Tills jag jobbade tolvtimmarsdagar. Och tappade bort mig själv. Tills pojkvännen hämtar mig på jobbet kl 22 och jag sitter i bilen med väskan fullproppad med mera jobb mellan mina fötter. Och jag känner hur trött jag är. "Det får räcka nu", säger han. "Du måste sätta stopp innan det är för sent, förstår du det. Jag vill inte stå bredvid och se på. Du är värd mer än det här." Jag vet att han har rätt. Det har jag vetat länge. Har jämfört mitt jobb med en sjunkande båt i flera månader. Hur mycket jag än öser är det aldrig tillräckligt. Det var inte så här det skulle bli. Det är inte det här jag slitit för i så många år. Det är dags att jag hittar en livbåt.