Den lilla räddaren i grön väst.
Sitter och tittar på TV4:s nyheter och det är ett inslag om vårdhunden Pontus. En trind glad labrador i grön väst. En gammal dam som fått remiss att träffa honom intervjuas och reportern frågar om hon blir glad av att träffa honom och hon får tårar i ögonen och visar med händerna hur hennes leende går ända upp till öronen när han kommer.
Då får jag tårar i ögonen.
Jag kan tydligen inte ens titta på nyheterna längre.
7 kommentarer:
Varför köper inte tanten en egen hund?
Och nu syftar jag inte bara på dig...
Jag får tårar iögonen av att läsa ditt inlägg! Blödig?..jag, nej :)
Jag är tyvärr exakt likadan.
Åh det där var helt underbart. Jag såg det också. Hon var så enormt rörd.
Fattar inte varför det inte kan inrättas hem där alla får träffa djur. Nog för att världen ska vara snäll mot allergiker, men den ska banne mig vara snäll mot de som har nästintill ingen chans till känslomässig interaktion också.
Jag är också så där. Man kan inte ha med mig nånstans utan att jag ska börja böla och ha mig.
emtner - Tanten (hon) var nog för gammal för att ha en och tanten (jag) jobbar för mycket.
Ana - Vad skönt att jag inte är ensam! :)
Peppe - Jag är glad att du är det!
Päppl - Alla som vill borde få klappa en trind labrador. Jag såg något program för länge sedan om ett antal killar i ett fängelse i USA som av någon anledning skulle få ta hand om varsin hund under en period. Allt det fina som djur har en förmåga att dra fram i människor. Då grät jag så det skvalade.
emster - Way to go!
Skicka en kommentar