Det är ju en jättebra tid om du jämför med alla andra som sprang. Perspektivkaka på sin plats.

Klädd i trekvartstights, långa tights, överdragsbyxor, höga strumpor, två underställströjor, huvtröja, mössa och ett par löparhandskar i herrmodell som Jk ger mig när vi går från bilen. Det är skitkallt. Det blåser. Jag känner mig trög i kroppen. Oskarp. Ska springa andrasträcka. Får stafettpinnen. Springer iväg. Är helt stum i benen. Blir förvånad av hur tung jag är. Får pressa. Tar rygg på en tjej som har samma löpsteg som jag. Vi passar bra tillsammans. Springer om henne. Sen springer hon ifatt mig. Vi springer bredvid varandra. Samma takt. Det där brummandet mot asfalten. Någon form av tyst samförstånd. Någonstans efter 2.5 kilometer. Illamående. Jag springer vidare. Tills hela sidan vrider sig. Saktar. Saktar. Stannar. Svär. Känner stressen i bröstet. Springer vidare. Uppför den jävla backen. Jag har ju starka ben. Grusvägen. Mår illa. Springer vidare. Stannar och sätter händerna på knäna. Då kommer han på min vänstra sida. Röd tröja. Saktar sitt galna tempo lite, fångar min blick. Säger kämpa nu, det är så lite kvar, innan han springer vidare. En sån där liten vardagsängel som dyker upp när man minst anar det. Jag springer vidare. Uppför den där backen till växlingen. Helt tom i kroppen. Mår illa. Sen väntan på att det ska vara klart. Åker hem. Åker in till stan för att byta en tröja. Plötsligt illamående igen. Säger til Jk att vi måste gå ut, vi måste åka hem. Jag mår illa. Och sover hela kvällen. Med tanke på kroppens skick borde jag kanske inte sprungit. Men det gjorde jag. Tiden är en dryg minut sämre än tiden jag ville springa på, men nästan två och en halv minut bättre än min tid förra året.