Om man inte vågar vara lite galen så tror jag att man blir galen på riktigt.

Att jag gick upp medvetslös av trötthet klockan 06.30 i lördags för att dö på en swebuss i fem timmar berodde på två saker.

1. Ola Salo.
2. Söta H som gav mig en biljett till konserten.

Jag är verkligen skittrött när vi står och väntar på att det ska börja, men lyckas hålla ögonen öppna för jag vet att det kommer vara värt det. Ola är ett charmtroll på scen. Alltid. Och mycket riktigt charmar han nästan sönder till och med de snipiga tanterna som kommit dit för att se spektaklet. Han är förkyld. Men har oss i sin skinnhandske i samma sekund som han kliver ut på scenen. Han skorrar och knarrar stundtals. Rösten gungar. Men samtidigt är han magisk. Rakt igenom. Och jag minns första gången jag såg honom på Hultsfredsfestivalen. It takes a fool to remain sane. Nu hjular han över scenen och håller ner mikrofonen till ett gäng småtjejer som sjunger högt och med inlevelse. Då sitter han på scenkanten och ser nöjd ut. Om man inte vågar vara lite galen så tror jag man blir galen på riktigt. Håret som en lejonman runt ansiktet. Då sitter man bara hemma och är rädd. Världen skulle vara så mycket bättre om det fanns fler Ola Salo.

Calleth you, cometh I
And that's just how it is, and how it's always been
It's where my reason stops and something else comes in
I know it doesn't make sense, but still
Calleth you, cometh I