[svä:ri:je]

Jag hamnar bredvid en helt tondöv gubbe som får mig att hoppa en halvmeter när han brölar sin hyllning till Sverige och det svenska laget. Sen håller han ställningen genom att bua ljudligt så fort en isländsk spelare närmar sig det svenska straffområdet. Men sen är det samma vrålapa som får mig att hoppa till när han vrålar ZLAATAN och där är han. Zlatan. Som jag nästan osunt höjt till skyarna sedan han spelade i MFF. Jag älskar Zlatan. Det är något med attityden, dialekten och en omöjlig klackning som gör att han är värd sin vikt i guld. Och där är han och Råsunda gungar när han springer längs kanten och värmer upp och när han gör entré är publikmullret högre än när Sverige gör mål. Han klappar mot publiken och nickar innan han älgar in på planen där han inte märks särskilt mycket mer än den gången då han enkelt snurrar bort en isländsk spelare helt till publikens förtjusning. Ungefär där börjar de fyra välförfriskade männen på raden framför oss slumra till lite och för att hålla sig vakna tränger de bort en Lars Lagerbäck look-a-like och förser sig med isländska flaggor och börjar istället skråla hamra Island. Sen drar en av dem fram en cigarr och börjar puffa loss och jag håller på att kvävas av rökmolnet innan en vakt kliver fram och påpekar att det är rökförbud.

Sverige vinner enkelt med 5-0, plaststolarna är fortfarande lika omöjliga att sitta skönt på, de svarta bitarna med hål i är godast i Gott&Blandat och Zlatan är fortfarande kung.