Potatismossituationen del 2 eller Var man hittar den bästa snällheten en lördagsnatt

I lördags kväll. Ett stenskott på ena klacken. Fult. Som fan. Det skär i mig när mina skor går sönder. Sen gick jag in i en kille med brottarlinne som svettades som hela svenska fotbollslandslaget tillsammans. Då dog jag lite när han liksom fastnade på min arm. Eller om det var jag som fastnade på hans. Uäck. Sen bestämde vi oss för att det var nog med drinkar och hämtade jackorna i garderoben och klev ut i kylan. Och svinkallt är en underdrift. Det slutar med att vi står i en port där det är lite lä och väntar ut taxin. Och jag fryser. Och nattmat står på schemat. Och jag vill ha potatismos igen. Samma matställe som förra gången. Och jag tänker att under de tio minuter det tar för maten att bli klar kommer jag frysa fast i marken. Då händer något så ovanligt att jag gissar att en stjärna samtidigt tändes över St Eriksplan. Ett litet mirakel. Den lilla farbrorn som jobbar i gatukiosken öppnar dörren åt oss och tycker att vi ska kliva så vi inte fryser. Och där står vi i den lilla hallen medan de tar emot beställningar i luckan och samtidigt gör iordning vår mat. Han gör inte bara det bästa potatismoset i Stockholm, han är en av Stockholms små stjärnor. Och jag blir så glad varje gång jag hittar en ny.