Jag skulle aldrig blivit en bra eskimå, men en snäll kameleont kanske funkar lika bra.

Och jag kan inte somna så jag läser Jonas Gardells Jenny och inser att jag läst så mycket hemskare saker. Och vi fikar på favoritfiket som alltid sett likadant ut. Men vi är inte samma personer som innan. Varje dag svarvar oss. Ändrar oss. Jag älskar att det är så. Men ändå finns tryggheten många gånger i det som förblir. Den rosa kakan blir smulor och vi bestämmer oss för att gå ut och dricka ett glas vin på kvällen. Vindarna från havet gör luften iskall. Jag hatar att frysa och kommer på mig själv med att längta efter värmen från ett duntäcke. Slipsmannen drar tag i min arm vid baren och jag håller tillbaka den där minen jag använde när jag var yngre. Du klär inte i kalla ögon. Kanske för att de inte är äkta. Och aldrig varit. Bara en kameleontsignal. Keep walking. Sen går jag hem fast jag borde ta en taxi. Gatlyktorna på gångvägen är släckta. Jag kan varje steg, men ändå dundrar hjärtat när jag kliver in i ridån av mörker. Det finns inget att vara rädd för här. Det här är hemma. Och jag kan inte sova utan börjar läsa Istanbul och fryser fortfarande om fötterna trots dubbla täcken.