En bricka i ett schackspel

Google är effektivt. Och ger oanade möjligheter att gräva i det förflutna. Där på bilden. Med sin familj. Han. Som hos mina vänner fortfarande går under betäckningen Sandras big L. När vi av en slump sprang på varandra en midsommar för en oändlighet sedan och jag visste att där är han. Snälla, gå inte och han log det där leendet för första gången. Stanna här, sa han. Jag kommer tillbaka. Och det gjorde han. Och med allt mod som ryms i en tjugoåring älskade jag honom. Men redan från början med insikten att det aldrig skulle räcka. Att vi önskade oss så olika saker. Så olika liv. Men vi valde att låtsas som ingenting. Trots att vi båda visste. Att jag inte kunde välja bort allt annat, för att få välja honom. Alla omöjligheter jag ställde mellan oss. Hans oändliga tålamod och vilja att kämpa. Att han aldrig vände mig ryggen. Alltid fanns där när jag återvände. Tro inte att jag inte kämpade, hoppades och önskade att vi skulle få den där tiden. Fylla den där avgrunden. Att jag skulle kunna få både och. Och varje gång insikten att vi inte skulle ta samma väg. Att det inte var ment to be, oavsett vad alla sa. Tre och ett halvt år klarade vi. Och som vi kämpade båda två för att inte tappa. Böjde tills det brast.
Jag vet att jag kunde varit hon på bilden. Med hus, barn och det där andra livet. Men jag valde rätt. Jag hade egentligen inget val. Och den där önskan om att det ska finnas ett sedan. Ibland gör det inte det.