Tillbaka på en av de där öarna

Nyår är för mig utan förväntningar. Jag har stått i en snöhög i de blekingska skogarna och önskat mig någon annanstans. Jag har sett nyårsraketer avfyras mer eller mindre utan kontroll och bränna rakt över axeln på the firemaster med ett rökmoln som följd och sen få en nyårskram som kändes som att stå i en mindre eldsvåda. Jag har firat på Kanarieöarna i för lång kjol och det slutade med att jag hasade omkring som drottningmodern med ett stadigt nyp om kjolfållen och sen somnade på hotellet till ljudet av den där brusande trasiga toaletten. Så jag hade inga förväntningar, men jag firade till sist i alla fall. I klänningen på bilden, men med de andra skorna som gjorde mig lång och en annan kuvertväska. Efter att ha grimaserat mot mig själv i toaspegeln och sen svept resten av en whiskey och grimaserat lite till klapprar jag nerför trappan som en variant av askungen på väg bort från prinsen. Ta en taxi, om du kan. Yeah. Right. Men när jag slänger upp dörren rullar en taxibil precis ut från vändplanen och jag tänker att det är ju ingen idé, men han tittar på mig och nickar mot mig när han rullar upp jämsides och jag tittar tillbaka och då vinkar han på mig. Ett äkta hallelujamoment. Och när jag kliver in i festlokalen är min plats närmast dörren, så jag kan smyga ner där och möts av ett varggrin från min bordsherre som blinkar mot mig.
-Jag trodde aldrig du skulle komma, jag hade ju nästan gett upp hoppet. Men det var värt att vänta på, säger han på bredaste värmländska och jag kämpar emot den omedelbara impulsen att härma honom, men efter två glas vin sen slipper det ur mig. Det där ordet. Hajkbananer. Och han skrattar och efter några glas vin förklarar han för sin polare att hon är ju helt fantastisk!! och polaren ger honom den uppfostrande blicken. Och jag andas ut.