Och det är rewind en söndag i oktober på Rydsvägen

Sitter i bilen på vägen upp mot Linköping och okynnessmsar om de vita korna och skickar en filmsnutt med rubriken uttråkad jurist där jag gör bollminen [men vad fan ska jag kalla den] och får tillbaka no shit. Målet är IKEA för att ladda studentrummet åt lillebror T. Han bor där alla studenter bor nämligen i Ryd. Ett kast med liten boll bort från där jag bodde när jag pluggade där ett år. När jag öppnar dörren och ser det orangeröda golvet, postboxarna i trä och det nedslitna trappräcket i metall är det som att trycka på rewind. Och när jag kliver in i hans korridor rewindar det så det virvlar i kroppen. Likadant kök. Likadan korridor. Likadant rum. Där det krävs roomstyling för att knäcka känslan av beige.
Och jag minns när S kom direkt från england och jag borde i rummet längst bort och han knackade på glasrutan in till korridoren och jag fick gå genom hela korridioren för att öppna åt honom och det där leendet och skäggstubben och håret i oordning och fan, jag saknade dig honey, så jag åkte direkt ner och nu är jag här. Och hur det krävdes alla filtar när kylan rev i husknuten eftersom jag bodde i hörnrummet. Och cykel genom Ryd uppför märkesbacken och mellan husen och alla hade gamla cyklar med knirrande sadalar. Och hur jag saknade havet på våren och han hyrde en bil och tog med mig till en sjö och det var inte samma sak men tillräckligt för att döva längtan efter salt och vågmuller några veckor till.
Och när vi lämnar lillebror med alla IKEA-lådor och saker för att åka hör jag mig själv säga plugga lagom och var rädd om dig. Och grejen med Ryd är inte ytan, utan det man hittar bakom. Leta där.