Dyngsura springskor och geggamojja mitt i City

Och så äntligen blir det uppehåll och jag drar på mig springtights, fleecejacka och springskor och det var flera dagar sedan jag sprang så jag hamnar i ofas direkt och hittar inte takten tempot utan lägger det så andetagen inte bottnar i lungorna men borta vid S:t Görans kyrka hittar jag det igen och det är rätt tramp och lugna andetag och det har börjat duggregna och med ipoden i handen vilar jag i steget och kan inte förstå hur jag gjort för att äntligen hitta det. Lugnet. Att kunna vila när jag springer. Inte slita så, kämpa emot. Väljer grusvägen längs vattnet tillbaka där regnet under dagar skapat stora pölar och plötsligt öppnar sig himlen och det börjar regna på riktigt. Och istället för att sakta ner och väja för pölarna tar jag sats och hoppar över. Och de jag inte hoppar över plaskar jag rakt igenom så vattnet skvätter upp till knäna. Har nästan ett leende på läpparna när jag bränner upp för sista backen. Ni vet känslan av att ha galonisar och gummistövlar och hitta den perfekta vattenpölen på dagis. Vill ni hitta den kan jag rekommendera Kungsholmsstrand.