Det blir den där pastan till lunch

Och M ringer och jag svarar fast jag vet att han inte hör vad jag säger i alla fall. Skitmobil. Dunsar ner den i väskan igen och då plingar det in ett sms och när jag ringer upp honom lite senare är det vi ska promenera idag, långt, skynda dig hit nu. Drar på sneakers för när M säger promenera kan det innebära flera timmars promenad. Tvingar honom att följa med förbi affären med väskan och har en feeling att the väska kanske fortfarande finns kvar, att lägga-undan-bruden inte hämtat den, och när jag kliver in genom dörren hänger den där och M ser lagom imponerad ut medan jag skuttar och hämtar den och bär påsen hela promenaden utan att gnälla. Och som vanligt pratar jag sönder honom den första kilometern bort till Västerbron och föstår du hur jag menar, att jag tänker så? och han bara skrattar och absolut. Och det är dimma över Stockholm idag och Statshusets krona ligger dold i det fluffiga. Och det blåser som vanligt och M fotar mig som en liten prick lutad mot räcket. Så nära får ingen gå och jag grimaserar och det är Grinchen på nya äventyr. Och träden på Långholmen är bruna och vi möter D på Mariatorget och går till Gamla Stan och lunchar och sen följer M med mig på jakt efter en ny mobil. Och nej, jag ringer helst inte, jag smsar. Och nu ligger den här bredvid mig. Och det blev inte någon av de två jag trodde, utan den här men inte röd utan grå och jag vet redan att mina småbröder kommer fnysa åt den, den var nog det minst imponerande jag kunde välja. Och jag är inte överförtjust, men kanske är den good enough. Ibland blir ju saker inte helt som man tänkt sig, men kanske jävligt bra ändå.