torsdag, september 7

Hur man får Stockholmsklistret att släppa i fogarna

Och det är lite efter rusningen, men fortfarande mycket folk. Handsfreeprat. Matkassar. Trassel med hundkoppel och nej, sitt, plats. En mamma som jaja, jaja, mhm när sonen och då sa Jakob till mig att jag hade fel, fast jag inte hade det, lyssnar du mamma?

Och jag låter ipoden köra repeat på Ryan Adams New York, New York och byter sen hand för matkassen. Och tänker på uppsatserna och att jag hellre skulle vara i slingan och springa. Att Stockholm ibland nästan slickar mig på kinden. Så klistrigt närgången. Och då hör jag genom mister Adams sång en röst som vill prata. Alldeles bakom mig. Vrider på huvudet och ser hur en något sliten äldre man sitter på ett fyrasäte tillsammans med tre andra personer som på given signal tittar ut genom fönstret och ser mörk betong swischa förbi. Han vänder sig då mot fyrasätet på andra sidan gången. Vinglar till lite men sätter ner foten mitt i gången och fäster blicken på en kille med snajdig grå kostym som sitter bredvid honom. Kostymsnubben möter hans blick och nickar mot honom. Lyssnar. Lägger handen på det ena kostymklädda knäet och lutar sig lite närmare när tågets muller överröstar mannens röst. Han får en stor rynka i ena kinden när han ler. Och det hinner han göra flera gånger innan jag går av. Så vacker, hinner jag tänka. Så fruktansvärt vacker.

3 kommentarer:

danne sa...

Jag saknar verkligen tricken. Med rusning o allt. peace.

eff sa...

Fin betraktelse.

Och ibland blir man tagen av hur vacker någon kan vara. Lite sådär att man nästan glömmer bort att andas eller så. Det är tur att hjärtat styrs av centrala nervsystemet vid sådana tillfällen.

S sa...

Danne - Ibland är den guld. Och ibland är den hell.

Eff - Han var inte yttre snygg så. Men han blev det. Där och då. Och det är det vackraste som finns.

Jag glömde helt bort att andas, men tack vare CNS överlevde jag.

 
Where The Heck Are You?