Chipsparty, grillad lax och hysterisk jurist

I morse upptäckte min far att något plötsligt saknades. Hundarna var försvunna och det var knäpptyst. Som den rutinerade fyrabarnsfar han är vet han att tyst = något är i görningen. Och mycket riktigt i källaren i gillestugan [ja, men självklart måste jag kalla den för det] hittar han våra svarta monster. Tillsammans med en chipspåse som de vallar fram över golvet med en teknik som skulle göra svenska curlinglandslaget gröna av avund.

Men det här är ingenting mot när jag och mitt ex grillat lax på vår altan och sen bara ställt in tallrikarna med rester och ben på ett bord innan vi gick och la oss och när jag ska till jobbet på morgonen upptäcker att hundarna har rensat tallrikarna. En massa fiskben är försvunna och det krävs inte mycket för att inse att de nu befinner sig inuti minst en av hundarna. Hysterisk, är nog en ganska bra beskrivning på hur jag hanterade det. Till saken hör att vi var i Casa del Päron för att passa hundarna när resten av min family var i Danmark på semester. Väcker S genom att flaxa in och Kuuuuuuben, har ätit upp fiskbenen, tänk om de sitter fast någonstans, fan, jag måste ju till jobbet och jag måste ringa veterinären. Han nickar medan jag flaxar ut igen och ringer veterinären och hon säger något om den naturliga vägen och det är bra om de rör på sig och sen får ni se när benen kommer ut och gör de inte det får ni ringa igen. Grannarna måste undrat varför vi stod med en ficklampa och lyste i gräset.
-Gumman, du tycker inte att du överdriver det lite nu?
-Va, nej. Jag ska gå ut med dem, kockan är ju 04.
Så där snubblade jag ut i hallen med håret på ända och drog åt mig kopplet och ficklampa och släpade med mig två stora nattslumrande newfoundlands ut. Det hela avlöpte ehum... naturligt.