Blåbär är ni nu och blåbär var vi då

Fikar på uni och allt känns samma samma som när vi satt där som blueberries för fyra år sedan på många sätt. Men samtidigt är allt annorlunda. Gick förbi de nya blåbären på juristutbildningen förra veckan när de stod och väntade på att föreläsningen skulle börja. Minns att jag hade flipflop-tofflor på uppropet. Att jag trodde att alla var smartare än jag. Med stora öron lyssnade vi på diskussionen om betygen och jag kunde inte föreställa mig hur stor plats dessa BETYG skulle få i mitt liv de kommande åren. Men i samma sekund som jag satt där bestämde jag mig för att sikta högt. Genom taket. På Ab. Vad annars.

Och de fyra åren som gått känns som ett ögonblick. Och som att gå i en labyrint utan slut.

Och jag vill säga till blåbären att inte tvivla på sin egen förmåga. Men hitta ledstjärnor och försök själv vara det. För det som är helt nödvändigt är någon som lyser en väg när du gått vilse i skuldebrevslagen eller fastnat i en byggnad på ofri grund. Och att sikta högt. Som fan.

Och glöm inte att helga din lagbok, den är din livlina.