Om en annan plats, för långt bort

Vaknar av telefonen. Fattar först inte vad det är som ringer, tror att det är Borrgrannen som totalt flippat ur.

Men det är lillebror. Från Afghanistan.

Fördröjningen på linjen är vardag, vi väntar och pratar utan att prata över varandra. Jag har det bra, säger han. Men jag hör tonskillnaden som en krusning på ytan. Som små små ringar i vattnet.

Men jag hör. Och det tror jag att han vet.

Snart är jag klar, jag ska vara ledig i sommar. Det är min första sommar i Sverige på tre år, fortsätter han. Sen pratar vi om hemma. Om svensk sommar. Och plötsligt mitt i pratet om jordgubbar och midsommar berättar han med allvarlig röst om en jobbig händelse för någon vecka sedan. Precis som om inramningen av det som alltid varit trygghet gör det möjligt att prata om. Jag lyssnar. Vill krama hans hand. Fånga upp lite av det tunga.

Men snart är jag klar, säger han igen. Jag nickar och säger att då ses vi snart. Sen måste han gå och jag avslutar med samma ord som alltid. Var rädd om dig. Och de står för allt som inte får hända och för allt mellan en storasyter och lillebror.

Du måste finnas. Och jag saknar dig.

Jag saknar dig.