Hinderbanan

Igår var jag på nya marker. Tog bron över vattnet till Karlbergs slott. Eller egentligen var det inte slottet jag var intresserad av, utan det som finns bakom slottet. Tadaaaaaa:

Hinderbanan!!

Promenixade runt den i maklig takt och spanade samtidigt som det kommer en kille frustande och stånkande så gruset sprätter. Som en påkörd älg dunsar han in i klätterplanket. Suger tag i repet och lyckas häva sig upp och brakar ner i gruset på andra sidan. Jag känner att min haka har trillat ner, så jag stänger munnen och går vidare längs banan med blicken fortfarande fäst på honom där han återigen kamikazebehandlar sin kropp och dunkar rakt in i ett räcke och blir hängande.

Jag hinner inte ta kontroll över min hjärna innan den bestämmer sig: Jag ska köra hinderbanan, kan han så kan jag. Försöker skaka bort tanken medan jag ser hur han segdrar sig upp för stegen och rasar ner på andra sidan, men det är för sent. Envisheten kickade in i det obevakade tappa-hakan-ögonblicket.

Den där omöjliga envisheten. Är triggad till tusen nu.