Young Padowan

Kvällen igår var seg. Vissa kvällar måste nog vara det, för att man ska kunna skilja dem från när man har riktigt roligt. Kramar C och I hejdå och bestämmer mig för att gå hem. Svänger ner mot vattnet och tänker att man växer ur vissa saker. Att man plötsligt kommit så långt bort att det känns konstigt att återvända. En annan tid. Då.

Men nu går jag där igen. Är känslan vemod? Kanske. Funderar över varför. Stanna var aldrig ett alternativ. Eller som min kompis A sa när vi fikade för något år sedan:
-Det stod skrivet över hela dig. Att du längtade bort, skulle göra något annat. Att staden var för liten.
Nu står jag där och låter ensamheten finnas. Annars springer jag från den och fyller tiden med vad som helst. Men nu låter jag den vara. Ligga och rotera i bröstet.

Jag skulle ljuga om jag skrev att jag inte velat höra en röst just då eller att en hand skulle fånga upp min. Men sen kommer jag runt det, som jag brukar göra. Skickar några trådar ut i natten. Och sen plingar mobilen in värme i min ficka.

Som det här Vilken chans är det som du sumpat egentligen? Tror att du i själva verket kommit rätt långt. En termin kvar nu bara. Sen världen. ;)