One step, two steps

Vaknade. Kändes som jag sovit under ett skåp. Särskilt när jag tittar ut och det snöar igen. Men solsken. Så på med isprinsessaskorna, militärmössan (nej, den är inte gullig) och tjocka jackan. Bestämde mig för att promenera till Lilla Essingen.

Solen sken. Man kunde se asfalten på vissa ställen och det var inte frostvindar. Det första lilla tecknet på att vintern snart är slut. Den längsta någonsin. Men snart kommer krokusarna ploppa upp och skorna bli dammiga av allt grus. Går över bron, håller på att bli överkörd av en barnvagn som pappan verkar ha nollkontroll över. Fortsätter upp för backen. Förbi affären och kiosken. The Sounds i lurarna. Stannar utanför Strålgatan 29.

Väntar på någon form av igenkänningskänsla. Eller någon form av känsla överhuvudtaget. Men inget händer. Tre år sedan, som jag blev hämtad just utanför den porten av mamma när livet trillat ner i huvudet på mig.

Och det känns okej att stå där, jag är en lite bättre Sandra än vad jag var då. Då trodde jag att det var rökt. Att jag skulle får tillbringa resten av livet ensam. Hade perspektiv som en hamster ungefär. När vi firade min födelsedag det året och min mormor tittade på mig där jag satt som ett streck och inte ville ha tårta och kände mig som tusen år gammal och hon sa lilla vän, tiden läker alla sår, så gick det knappt in i min bubbla.

Men idag kan jag se tillbaka på den tiden, utan att det känns som att ha en besticklåda i bröstet.

Babysteps är grejen.