Adrian

På tåget delar jag vagn med två killar....män?...snubbar. Den ena är ultragay (UG) och som resesällskap har han med sig en otroligt söt cavalierspaniel. Den andra snubben är mer skogshuggare (SH) och med sig har han den underbaraste dalmatinern, som sätter tassarna på fönsterkarmen och noggrant följer med vad som händer utanför fönstret. Han trycker nosen mot rutan och ser fundersam ut.
UG: Åh, va vacker han är!!! Får man hälsa?
SH: ...harkel..mummel....jodå. *ser lite stolt ut*
UG: Ja, du är sååååååå fiiiiiiiiin. *ultragullar med dalmatinern* Såååååååå fiiiiiiiiin! Ja, du vill leka, men Adrian är för gammal för att leka. *klappar sin spaniel med andra handen*
SH:.....*ser ut att försöka formulera en mening*...
UG: Ja, Adrian är ju nio år nu! Tiden går så fort....och Adrian tycker inte om att leka med andra hundar, han leker bara med sig själv. Ja, han är lite bortskämd, men det får man vara. Lite godis och gullande..jadu, husses lilla gullegulle.....
SH: ...*ser ut som han hamnat under tåget*...

Sen uppfostrar UG med samma pedagogiska röst tågpersonalen som smäller igen dörren efter sig varje gång de passerar:
-Skulle ni kunna tänka er att inte smälla i dörren?
-....va?....
-Hundarna blir rädda.
-Eh...dörren är konstruerad så, man måste smälla.
Men nästa gång de stänger dörren låter det klick och inte KAAAABANG! UG ler mot mig och säger att där ser man, det gick ju visst. Då har han redan vunnit över mig med sitt sätt sedan länge. Jag tycker att han är helt underbar.

Kärlek.