Bye bye Baby

En ung veterinär. Kanske den absolut bästa jag kunde hamnat hos. Så lugn att även jag blir lugn. Hjärtat lägger sig på rätt plats i bröstet och jag kan prata igen. Han lyssnar och nickar.
-Hon kommer bara somna, det gör inte ont.
Sen möter han min blick som för att se att jag förstår. Jag nickar bara.
-Vi går ut en stund om du vill vara ensam.
Jag nickar igen.

Hur gör man sånt här, hinner jag tänka när jag stryker henne över nosen. Hjärtat blir till mos nu. Skulle nog tagit med mig någon i alla fall. Men så lika fort försvinner alla tankar och jag känner hur hon blir sovig i mina händer, och sen helt stilla. Stryker henne över pälsen, torkar tårarna och tackar honom för hjälpen när han kommer in i rummet igen. För att han underlättade en av de saker jag känner att jag kan hantera allra minst och lappade ihop ledsenhetsrivet i mig provisoriskt genom vänlighet.

Genom att utstråla sånt lugn, gjorde han det som skrämde mig mest uthärdligt.