Bekännelser om Kexet

Känner att det nog är dags. Träffade Kexet och Kexets mamma, E, förra onsdagen. På BVC. Kände mig direkt helt felplacerad där bland alla nyblivna mammor och deras skrikande bebisar. Ännu värre blev det när det var Kexets tur hos barnmorskan och jag blev lämnad ensam i väntrummet.

En upptrimmad tvååring speedade runt på en bobbycar i 180 med en tveksamt förmanande mamma i släptåg. Tjejen bredvid mig såg ut att vara ungefär 16 år gammal och verkade helst vilja lägga babyn bredvid sig och gå. Lyckades överleva väntrummet genom att ta fram mina skolböcker och plugga mitt i kaoset.

Sen kommer Kexet och E tillbaka.
-Sandra, kan du hålla honom så ska jag bara gå och väga mig?
Sen är hon på väg att sträcka fram det lilla knytet till mig.
-Nej, men shit. Jag kan inte hålla honom. Tänk om jag tappar honom.
-Det gör du inte. Men jag lägger honom i vagnen då, så kan du bara stå bredvid.

Självklart börjar Kexet skrynkla ihop ansiktet i samma sekund som E försvinner. Så kommer det; skrikandet. Inser att jag inte vågar lyfta upp honom. Så att gunga lite på vagnen borde ju vara en lagom åtgärd. Men han fortsätter. Så där står jag och drar vagnen lite tveksamt fram och tillbaka. Inser att alla som går förbi säkert tänker att jag är en värdelös mamma.

Slutar med att jag får luta mig ner i vagen för att försöka få lite kontakt med Kexet som nu är mera tomatröd och hyfsat skräckinjagande.
-Shhhh...såja, lilla Kexet....shhh...

Så sammanfattningsvis:
Kexet - Den ofrivilliga mamman, 1-o.