En Long Island Ice Tea kan vara toppen på kvällen eller som att få en dubbelfotig kängurukick i ansiktet. Men no guts, no glory. Eller så. Och så får jag syn på den duktiga bartendern. Lucky star.
Och han lyckas skaka ihop ännu en klockren Long Island Ice Tea. Och jag är nöjd med min nästan svarta drink och det knallgula sugröret. Ibland är jag easy to please.
Long Island Ice Tea
2 cl Vodka
2 cl Gin
2 cl Rom
2 cl Tequila
2 cl Cointreau
citronjuice och cola
Känner lite vagt igen snubben med lindad fot och kryckor som står och hänger med sina polare bredvid dansgolvet, han höjer glaset lite och nickar en hälsning åt mitt håll. Nickar tillbaka och tänker så det knakar. Sen springer jag på honom vid baren, en krycka flyger ut framför mig som en stoppkloss. Effektivt. Blir infiskad och han tar min hand och teaterviskar.
-Du har sparkat mig på pungen, så det minsta jag kan få göra är väl att bjuda dig på en drink.
Sen storler han.
Jävla karateträning. Det var ju åratal sen. Och kryckor och hela köret har han nu också, så martyrprylen känns komplett. Tur att mina sjuksystergener är bedövade av alkohol, men rodnaden blir i alla fall total.
Följer med min lillebrorsa för att köpa springskor. Med klipp i steget och blicken fäst långt inne i skohyllan framför sig, ser det ut som han inte gjort annat än sprungit på löpband klädd i fula gympapjuck med ett svart streck på hälen. Expediten spolar fram och tillbaka på videofilmen över brorsans skor och hummar och plockar fram några par som borde korrigera det som ska korrigeras.
-Behöver inte du nya skor oxå?
-Eh...va? Jag? Nej, jag vill inte springa på det där. Jag har precis ätit glass.
Men plötsligt är det jag som springer på bandet, efter att min brorsa på expeditens uppmaning höjt tempot så jag tror att jag ska slungas av när som helst. Sen nya hummande och en kompletterande kommentar från ännu en expedit, efter att de spolat den högst intressanta filmen, där man ser mina fötter i slowmotion, fram och tillbaka. Mina småbröder fnittrar och har just droppat kommentarer om att jag säkert behöver ha olika skomärken på höger och vänster fot, eftersom jag säkert är kobent på ena benet och hjulbent på det andra. Men så kommer domen.
-Du har det ultimata löpsteget. Det är näst intill perfekt.
Touché.
Insåg ganska snart efter att jag dunsat ner på Arlanda att en av sakerna jag måste göra innan jag ska tillbaka till Sthlm är att klippa håret. Saltvatten och sol gör mirakel med mitt hår. Typ mirakel spektakel. Nästan kritvitt på vissa ställen, trots inpackningar och tantsjal som skydd vid stranden. Så idag var det dags och till min glädje blev det lite tupperat också innan jag släpptes ut ur frisörstolen, så en gigantisk tops är det jag ser när jag sätter mig i bilen och tittar i backspegeln.
You Tarzan, me Tops. Hur snitsigt är det, men efter en regnpromenad är jag inte tops längre och ser att hon hade koll på läget iaf. Murphys law ej tillämplig idag alltså.
Ligger vid polen på hotellet och smygglor på alla bakom mina solglasögon. Plötsligt kommer den runda bolltanten i sextioårsåldern, som tillbringat hela förmiddagen under ett parasoll utan att röra sig en millimeter, upp på fötter med en väldig fart. Nästan studsar upp i parasollet. Som om någon precis tryckt på start.
-Time for gin and tonic, trumpetar hon till sitt resesällskap som bara stirrar.
-No, it´s definitely to early for gin and tonic, surar de andra i kör.
-But I LOVE gin and tonic.
Vissa har en mat- och sovklocka. Hon måste haft en gin- och tonicklocka. Inte illa.
Den här damen imponerade på mig. Hur hon lyckades behålla hatten på hela simturen och få det att se graciöst ut. Inget vildsint plaskande när det kom en våg och inget halkande upp ur vattnet på de hala stenarna. Kanske hade hon klistrat fast hatten. Det skulle förklara en del.
Så sitter jag här och ska åka imorgon och klockan är snart natt. Jag borde ha packat för flera timmar sedan. Det blir liksom jobbigare på mitt sätt. Alltid.
Tänk om jag var ute i god tid någon gång. Så jag slapp knyckla ner allt i sista sekund och glömma hälften. Eller så att jag kunde traska i promenadtempo till mina fikadejter istället för att rusa som ett mongo på gångbandet nere i tbanan. Alltid tio minuter sen.
Det är liksom Sanna-tid och alla andras tid. Borde ju gå att ställa om. Kanske kan skärpa mig och sluta vara så jäkla ovuxen bara. Simple.
Dax att packa väskan för en solig vecka utomlands. Tyvärr har jag fått min fars packsinne och det innebär i princip att man packar allt man kommer åt som inte är skidutrustning och skridskor. Detta innebär att jag hela tiden måste kväva impulsen att slänga ner allt möjligt.
Mitt ex har en standardlista på 1 par jeans, 1 tjocktröja, 4 t-shirts, 4 par strumpor och resetvättmedel. Denna lista är samma oavsett om det gäller en vecka i Norrland eller resa Transibiriska järnvägen under 4 veckor. Enkelt värre.
Men min lillebror tar priset. När han var yngre bestod hans packning oavsett resmål av tandborste i ena fickan och ett par kalsonger i den andra. Tills min pappa upptäckte det hela och tog över packandet.
Då åkte stövlar, enmanstält och regnkläder fram.
Persikor har den självklara förstaplatsen när det gäller äckliga frukter. Fattar inte alls grejen med det där luddet, det är som att slicka på plysch. Långt ifrån peachy.
Var och besökte en gammal vän idag. Alf kallas han till vardags. Vi umgicks ganska intensivt en tid för drygt sju år sedan. Han lärde mig att timmerbilar är inget att vara rädd för, däremot att ett godispapper som fladdrar till i blåsten ska tolkas som livshotande fara. Feg som en kärring var han många gånger.
Alf, som egentligen heter Dream Boy är en häst. Eller en ståtlig springare, om han skulle få beskriva sig själv. Och visst var det samma gamla Alf som stod där när jag traskade in stallet där han förnärvarande huserar. Lite äldre och kanske lite gråare där han kikade ut över boxkanten med en hötuss i mungipan. Sen spanade han lite på mig under lugg innan han körde fram mulen och gav mig någon form av hästpuss med kombinerat fnys på kinden.
Han lärde mig, förutom att godispapper är livsfarliga, även att shetlandsponnys ska betraktas från behörigt avstånd. Läskiga som attan är de små krypen. Det skulle ju kunna vara vad som helst som gömmer sig där under lurvet. Den absolut läskigaste av dem alla överraskade oss en gång när vi skrittade på grusvägen bort från stallet. Plötsligt stack det fram ett lurvigt huvud bakom ett staket. Pituetten som följde på det var i världsklass med en trippel skruv.
Annars har han en svaghet för kor och då inte alla kor, utan kalvarna. Det blev tumult när Alf ett år bestämde sig för att adoptera kalvarna som också bodde vid sommarstallet, trots kossornas vilda protester. Det hela slutade med att Alf nöjt trippade runt gödselstacken där de förvånade kalvarna stod, medan de oroliga kossorna stod och blängde ilsket en bit bort.
"Kyl din sms-tumme, lilla gumman."
Ett råd jag fick en gång för flera år sedan. Och jag minns det, men lyckas inte ens försöka följa det. Har insett att det nog är i själva kombinationen det brister. Klåfingrighet och mobiltelefon. Alltså borde jag ha ett lås på min mobil som känner av när jag inte borde sitta där och knattra iväg text genom rymden.
Patent på det någon?
Detta är familjens mest bortskämda medlem. En Embla. I sitt rätta element. Med dunder och brak kom hon till mina föräldrar på prov för ett år sedan. Efter ett antal toalettincidenter på mattorna i vardagsrummet, ett trill ner från yttertrappan och några söndertuggade tofflor så var hon inskolad och redo för familjeliv.
Favoritsysselsättningen är att bära på ett grönt plastben som innehåller godis. Embla är för övrigt den enda hunden med en meritförteckning innehållande:
1. Fastnat med huvudet i en fikakorg.
2. Demolerat tre hundleksaker på en dag.
3. Charmat min far så till den milda grad att han försökte förringa problemet med att hon fortfarande inte greppat grejen med att inte kissa inne efter två månader hos oss.
När jag inte ens kan ta hand om en krukväxt, hur ska jag då någonsin kunna ta hand om någonting som kräver mer än så. Den ska vattnas då och då. That´s it. Och här snackar vi om en riktigt tålig krukväxt, som överlevt mig i mer än ett år. Men insåg precis att den är lämnad ensam i min lägenhet i Stockholm, för tredje veckan i rad nu.
Antingen ser jag till att skaffa en nanny till den, eller så låter jag den sakta ruttna och ersätter den med en annan när jag kommer tillbaka till Sthlm. Svårt val.
Tur att växter tillhör kategorin saker möjliga att ersätta.
När jag för ett tag sedan försökte förklara för min kompis som är pilot hur jäkla tungt det kändes inför en stor tenta tittade han på mig, var sen tyst en stund innan han ler och säger:
-Det är ju inte som att du ska landa en jumbojet, Sandra.
