Feg som en kärring

Var och besökte en gammal vän idag. Alf kallas han till vardags. Vi umgicks ganska intensivt en tid för drygt sju år sedan. Han lärde mig att timmerbilar är inget att vara rädd för, däremot att ett godispapper som fladdrar till i blåsten ska tolkas som livshotande fara. Feg som en kärring var han många gånger.

Alf, som egentligen heter Dream Boy är en häst. Eller en ståtlig springare, om han skulle få beskriva sig själv. Och visst var det samma gamla Alf som stod där när jag traskade in stallet där han förnärvarande huserar. Lite äldre och kanske lite gråare där han kikade ut över boxkanten med en hötuss i mungipan. Sen spanade han lite på mig under lugg innan han körde fram mulen och gav mig någon form av hästpuss med kombinerat fnys på kinden.

Han lärde mig, förutom att godispapper är livsfarliga, även att shetlandsponnys ska betraktas från behörigt avstånd. Läskiga som attan är de små krypen. Det skulle ju kunna vara vad som helst som gömmer sig där under lurvet. Den absolut läskigaste av dem alla överraskade oss en gång när vi skrittade på grusvägen bort från stallet. Plötsligt stack det fram ett lurvigt huvud bakom ett staket. Pituetten som följde på det var i världsklass med en trippel skruv.

Annars har han en svaghet för kor och då inte alla kor, utan kalvarna. Det blev tumult när Alf ett år bestämde sig för att adoptera kalvarna som också bodde vid sommarstallet, trots kossornas vilda protester. Det hela slutade med att Alf nöjt trippade runt gödselstacken där de förvånade kalvarna stod, medan de oroliga kossorna stod och blängde ilsket en bit bort.