Att begravas med fötterna mot havet.

I kyrkan koncentrerar jag mig på stearinljusens lågor samtidigt som jag försiktigt andas in och andas ut. Som för att kontrollera att andningen fungerar. Försiktigt flyttar jag blicken till kistan. Den är täckt av röda och vita blommor. Favoritblommorna. Prästen pratar om livet och döden och att vi människor är som gräset. Jag hör honom, men i tankarna är jag någon annanstans. Jag kan se dig, morfar. Vid den stora lönnen. Solbränd med snälla ögon. Åtta män klädda i svarta rockar och höga hattar lyfter upp kistan och bär den mot porten. Kyrkklockan ringer. Bredvid kyrkogården ligger ett dagis. Jag flyttar blicken från de svartklädda männens ryggar till små figurer som åker stjärtlapp i pulkabacken. Klädda i bävernylon från topp till tå. I full fräs försvinner en av dem bakom en snöhög. Ett högt glädetjut under de snötyngda grenarna. Jag tänker att du skulle tyckt om det, morfar.