Uppåt, framåt!

Eftersom jag är sista minuten har jag med mig både en svart och en grå kavaj. Eftersom man måste ha kavaj. "Du får inte ha kjol och kofta". Jag trivs inte i kavaj. Det är det där stela. Så jag har lagt kavajerna i en påse och har en lila kofta på mig. X2000. Tidningar och frukost. Landskapet allt mer hemtamt. De där skogarna. När jag kommer fram dricker jag kaffe och går en promenad för att känna efter. Om det här skulle kunna funka. Försöker hålla tillbaka nej, nej, nej. Jag är oförberedd och får många frågor som jag inte ens funderat på. Gör mitt bästa. Tycker att jag pladdrar. Jag hatar jurister som pladdrar. Som lyckas leverera en ström av ord medan de febrilt funderar på vad som borde sägas. Kanske är jag som vanligt för kritisk. Vi hör av oss senast nästa vecka. Och när jag slår på mobilen har jag två missade samtal och när han ringer från drömplatsen för tredje gången svarar jag. Vi vill gärna träffa dig. Det där omöjliga fortfarande möjligt. Det där nålsögat som jag vill igenom mer än något annat. På en träbänk i vänthall andas jag ut. So far, so good. Självklart är jag fortfarande intresserad. Och jag tar tåget tillbaka till Stockholm och lämnar den där andra staden bakom mig. Och idag får jag höra av min chef att platsen i den andra staden verkar vara min om jag vill ha den. Men än har jag inte behövt ta ställning till något, så jag siktar mot nålsögat. Och hoppas att allt som är jag ska räcka till.