Jag orkar inte med mig själv just nu.
Håller så hårt om de där vitsorden. Hon är en av de absolut bästa vi haft. Jag upprepar om och om igen innan jag somnar. Hon tillhör den allra översta toppen. Jag vet inte hur långt de räcker. Jag ska äta upp en hatt om det inte går vägen, säger hon (som alla säger vet vad som krävs) och skrattar. Jag skrattar inte. Jag vågar inte tro att det ska gå. Att jag ska ta mig igenom det där nålsögat, det där orimliga målet som jag satt upp och som bara några få når. Istället vänder jag mig bort. Blir omöjlig att vara nära. Ser det som min egen kamp. Trots att jag vet att det är nu jag behöver er. Och varje gång jag fäller taggarna ser jag att ni finns alldeles bredvid mig. Att ni tror på mig. Men jag orkar inte lyfta blicken just nu. Jag styr inte över det längre. Det gör mina vitsord. Allt jag kan göra är att vänta.
6 kommentarer:
Var/vad har du sökt?
Åh vad jag känner igen! Ta ett djupt andetag fröken högpresterande, och våga fälla taggarna lite.. *lyckönskningskram* :)
Snart blir det champagnesprut över hela Stockholm. Håll ut!!!!
Mr. Bauknecht
Du kommer att få det gumman, jag bara vet det! Men som du skriver.. du kan inte påverka mer nu, så försök att bara andas och tänk på vilket bra jobb du har gjort de här två åren. Har hört att spikmattor ska vara bra för att släppa lite på spänningarna.. ;-) You go girl! Håller alla tummar i världen för dig, det vet du!
Kram INE
Det kommer gå bra. Utan tvekan. Du är bäst! /d
punaniii - jag vill inte ens skriva det på bloggen (just nu).
Ninde - Tack! Jag håller tummarna trots att jag vet att det verkligen är som att pressa en kamel genom ett nåslöga.
Anonym - Jag håller. I allt jag kan.
Ine - Jag borde nog skaffa en sån där spikmatta asap. För jag är spänd som en fjäder hela tiden just nu.
danne - Du är snäll, du.
Skicka en kommentar