Den där sista helgen i maj.

Jag hade kunnat stå i solen och heja på löparna hur länge som helst, men efter tre timmar fick mitt sällskap nog och krävde att vi skulle ha picknick istället. Men även från picknickfilten såg man löparna. Tjohej!
Samma fantastiska väder idag. Frukosten blev ansjovismacka, juice och kaffe. Sen tidningar och glass på en gräsmatta ute i Enskede. Och så avslutade vi dagen med 8 km-rundan och jag drog av tre minuter på min tid från förra gången. Jag måste sluta vara en latmask när jag springer.

We´re going to Miami.

Så jag kanske borde köpt det här ändå.

De där människorna jag håller närmast hjärtat.

Behöver en paus från kollegor och allas teorier om framtiden som man får även om man inte bett om dem. Så många olika varianter om hur man "måste" göra och vad som är rätt taktik. Så plötsligt har jag bestämt mig. Jag kan inte hela tiden göra saker som jag förväntas göra. Så jag förklarar att jag tyvärr måste hoppa över kvällens fest. Istället blir det den där puttriga båten ut till Ekerö och en trevlig och skrattig middag på Jungfrusund. Och det var precis vad jag behövde.

Det finns en särskild plats i helvetet för tjejer som inte hjälper varandra.

Den där konkurrensen. Hela tiden. Den kan jag tvinga mig själv att hantera. Men jag klarar inte av människor som försöker bromsa andra för att framstå som bättre själva. Och det som gör mig mest förbannad är att hon till viss del lyckas.

Jag orkar inte med mig själv just nu.

Håller så hårt om de där vitsorden. Hon är en av de absolut bästa vi haft. Jag upprepar om och om igen innan jag somnar. Hon tillhör den allra översta toppen. Jag vet inte hur långt de räcker. Jag ska äta upp en hatt om det inte går vägen, säger hon (som alla säger vet vad som krävs) och skrattar. Jag skrattar inte. Jag vågar inte tro att det ska gå. Att jag ska ta mig igenom det där nålsögat, det där orimliga målet som jag satt upp och som bara några få når. Istället vänder jag mig bort. Blir omöjlig att vara nära. Ser det som min egen kamp. Trots att jag vet att det är nu jag behöver er. Och varje gång jag fäller taggarna ser jag att ni finns alldeles bredvid mig. Att ni tror på mig. Men jag orkar inte lyfta blicken just nu. Jag styr inte över det längre. Det gör mina vitsord. Allt jag kan göra är att vänta.

De stora frågorna i livet.

Det här måste vara någon form av rekord. Det har kommit nya knoppar!

Precis vad jag behöver.

Den bästa kartan.

Lilla sjöjungfrun.

Funderade på att sno henne och se till att hon får vara med andra sälar och återanpassas till ett liv i havet.

Detta är en av de bra lördagarna.

Dags för kaffe. Men först ska jag köpa en flaska whiskey på Systemet.

Känner vi varandra?

Mobilen ringer. Det är min pojkvän som tydligen överlevt afterworken.
-Vill du följa med oss och fiska imorgon klockan 08.00?

Hur man inleder helgen.

E-type och hans hår och Roger Pontare och hans mössa i Så ska det låta.

Jag tror jag blev både blind och döv.

Den sjunker säkert nästa gång, men for now.

Jag tar tillbaka allt ont jag sagt om Båten.

Varför gör de på detta viset?

Den där backen i Vasaparken där föräldrar låter sina 3-5 år gamla ungar åka sparkcykel, trehjuling, cykel med stödhjul eller skateboard. Gärna utan hjälm. Och varje gång man sitter på caféet bredvid är det minst en som får in ett gruskorn i hjulet alternativt tappar kontrollen över sitt transportmedel och snottrar omkull i hundraåttio.

Första gången jag fått ett meddelande gjort av en gammal tidning.

Kronobergsparken.

Hämtar M för att gå till Kronobergsparken. M behöver butterkaka, så vi handlar på Fridhemsplan och jag köper tanttidningar och takeawaykaffe.
-Ska du köpa Hänt Extra och Svensk Damtidning?
-Japp.
-Hahaha! Det är ju bara tanter som köper dem!!

Vem av oss tror ni det var som sen låg och läste Hänt Extra i parken?

Använd solkräm.