Jag tycker att medaljen är så snygg att den är värd ganska mycket geggamojja.

Vädret är fantastiskt och solen skiner över ängen där starten ska gå. Det är geggigt på marken och alla vill stå på de torra gräsplättarna som finns här och där. Har fått tydliga instruktioner från min coach om att målet för mig är att springa hela vägen i bra tempo och utan prestationshets. Alltså inte ta rygg på någon och rusa iväg. Jag har trots att coachen förbjudit det min ipod på armen och lyssar på Damien när jag springer iväg. Springer inte om till en början. Håller ett jättelugnt tempo. Det känns nästan som att springa min favoritrunda i hemstaden. Efter en stund måste jag ändå springa om. Det är relativt kuperat. Plötsligt breder en stor vattenpöl ut sig framför oss. En gubbe i gul väst som står och pekar hur vi ska springa ropar Kom igen nu tjejer, det är bara att köra för det blir värre framöver. Försöker kliva på kanten. Det går inte. Sätter foten i pölen och hoppas att det inte ska vara så djupt. Vattnet når mig upp till knät. Skon fylls med vatten. Iskallt. Tre stora kärr. Vi är ett lämmeltåg. Efter en evighet kommer vi ut på skogsstigar igen. Vattnet rinner runt i skorna. Jag fryser om fötterna. Stigarna är jättehala av gegga och lera. Tjejen framför mig trillar. Många är trötta efter kärren. Sen kommer hemska backar, där den person som är överst i backen bestämmer tempo för alla bakom. Att springa om är en omöjlighet. Efter kärren följer två kilometer geggamojja och berg. En liten gubbe står i en av de branta backarna och ropar Det är bara 3,7 km kvar. Banan går ner vid målområdet. Över en snöhög. Bort över en äng. Där ska man hoppa över ett vattenfyllt dike två gånger. Får iskallt vatten i skorna igen. Springer vidare och kommer fram till en å man har dragit två blå rep över. Ser nästan inte tjejerna framför mig. De försvinner ner i ån en efter en. Bestämmer mig för att hålla i det vänstra repet och kliver rakt ner och vattnet når mig till bröstet. Nästan flyger upp ur ån av köldchocken. Halkar i geggan och sätter händerna och ena knät mot marken. Försöker torka av händerna på mina dyngsura byxor. Tittar inte på knät. Springer vidare. In på RedBull-delen av banan. Det är sumpmark och vass. Extremt tungt. Men jag håller fortfarande samma tempo. Hör startskottet för herrarna gå. Jag har alltså varit ute en timme. Ännu mer vattenlöpning. En funktionär ger tjejen framför mig en putt i ryggen när hon stannar på bryggan och inte vill hoppa i vattnet och ropar Vamos. Sen en fasansfull backe som ingen springer uppför. Därefter spurt mot mål. Har krafter kvar. Jag höll mig i skinnet och hetsade inte. Och nu vet jag att jag orkar utan problem. Får min medalj och skyndar mig till bilen för att hämta torra kläder. Byter om och drar på mig fleecetröja, dunväst, mössa, vantar, tjocka strumpor och vinterstövlar. Hämtar en kaffe och ställer mig vid målfållan för att vänta på herrarna.