Vi är värda hedersmedlemskap i sjöscouterna nu.

Det finns uppenbara fördelar med att vara i Casa del Päron. C finns i närheten. Idag kommer hon och hämtar upp mig med en kanot på biltaket. Väl ute vid havet ska den lastas av. Vi har klara problem att lista ut hur man får upp mekanismen på spännbanden som håller fast kanoten. Efter ett getingstick (C) och ett blindingbett (jag) lyckas vi få loss banden och hasa kanoten ner till vattnet. Vi bestämmer oss för att inte ta på oss de stora orange flytvästarna med krage för att inte förstärka intrycket av att människor som ser oss borde ringa sjöräddningen. Sen paddlar vi glatt iväg. Omedelbart utbryter ett mindre tumult när C som sitter bak i kanoten ropar blinding, blinding och jag ropar var? och hon ropar där, på dig! och jag ropar iiiiih och allmänt fäktande utbryter. Man fäktar inte i en kanot. Det får man ju lära sig redan som liten scout. Och man sitter alltid ner i kanoten. Men kanoten är osänkbar precis som C:s pappa garanterat och vi paddlar ut i skärgården och lyckas lägga till på en av öarna längst ut i kustbandet genom att hasa upp kanoten i vassen efter att ha skrapat den mot en klippa. Sen flippfloppar vi iväg bort över klipporna för att äta vår matsäck.