Amalfi.

Jag har ju redan visat er hotellet vi skulle bo på tre nätter i Italien. Ett ganska litet hotell på Amalfikusten på sorrentinska halvöns södra sida. När vi lämnar Pompejis ruiner bakom oss knappar vi på GPS:en som räddade oss ut ur Rom och hoppas att hon ska vara lika snäll nu. Om en kilometer sväng till höger. Vi tycker att hon dirigerar oss lite märkligt. Vi hamnar inne i en liten by bredvid bergen som sträcker sig över hela halvön. En lämplig väg från Pompeji går västerut via kusten till Sorrento och därifrån söderut. Istället guidar hon oss rakt söderut. Men eftersom hon guidade oss så bra i Rom har vi stor tilltro till henne. Den smala vägen har en galen lutning och när vi får möte tror jag att vi ska dö varje gång samtidigt som jag tackar hyrbilsföretaget för att det bara är J som står som förare i kontraktet. Efter att GPS-rösten fått fnatt och börjat komma med förslag som Om möjligt gör en u-sväng och Gör en u-sväng nu och Sväng till vänster, trots att det enda som finns till vänster är ett lågt plåträcke som skydd mot stupet på andra sidan bestämmer vi oss för att inte lita på allt hon säger. Vi möter gigantiska bussar som tutar för att informera om att här kommer vi med en gigantisk buss flytta på er annars blir det repor och mos. Det finns inget utrymme för möte. Det krävs backningarn, korrigeringar och att man kör så nära klippvägen att man kan peta på den. Vi inser direkt varför alla bilar har backspeglarna infällda och vevar ner rutorna och fäller in våra också. När vi kommer upp till en tunnel tänker jag att nu kommer den bättre vägen, det kommer bli fint det här. Istället ska vi åka i samma lutning nedför berget. Om jag måste välja vilket som är värst av att åka uppför och nedför är det helt klart nedför. Det blir väldigt tydligt exakt hur jäkla brant det är, hur långt nedanför oss som vattnet ligger och hur extremt låga vägräckena är. Jag tröstäter Bounty som vi köpt på Autogrillen och när vi stannar för att beundra utsikten vid en liten parkeringsplats som knappt rymmer en bil har jag fortfarande hela munnen full med Bounty. På det enda fotot av mig vid utsiktsplatsen ser jag ut som en hamster. Fab. Jag kan inte ta åt mig äran för att vi kommer fram till det lilla hotellet. Som för övrigt från vägen ser ut att bestå enbart av en inhägnad parkering. Som är fullproppad med bilar. Vi parkerar i infarten och ser den lilla hissen man tar för att åka ner till receptionen. Plan -6. Väldigt James Bond. Vi swischar ner och blir hjärtligt mottagna av den fantastiska personalen. De lovar att flytta om lite på parkeringen så vår bil får plats. Vi får nyckel till rummet. Och det är så fint. Terass mot havet. Utsikten kan inte vara bättre. Sen letar vi upp hotellets restaurang som ligger på samma plan som receptionen. Självklart har även den en terass ut mot havet. It´s all about the view. Vi får ett bord bredvid ett välgrillat par som pratar lågmält och håller varandra i handen. Kyparen rekommenderar languster. Vi nickar. Det blir bra. Han kommer in med vinkyl och vin och efter en hel dag i bil med ett avbrott för besöket i Pompeji blir stämningen vid vårt bord glad väldigt fort. Jag antar att det harmoniska paret helst av allt skulle kasta något hårt på oss för att få fortsätta att ha det harmoniskt.