Nu får jag inte bli förkyld.

Och så hokuspokus är jag med i jobbets lag till Bellmanstafetten. Tänkte vara snäll och erbjuda mig att vara reserv när laget saknade medlemmar, men lagledaren ler brett bakom skrivbordet och kanon, då är du med i laget. Ärk. Jag som inte sprungit sen mitt första möte med Hellas på grund av förkylning. Så bums efter jobbet blir det dags för Hellas igen. Idag är jag Rocky med grå huvtröja uppfälld. Det regnar och jag bestämmer mig för fem kilometer. Hur mycket tappar man på två veckor löpmässigt? I helvetesbacken som inleder slingan säger kroppen NEJ och musklerna gnisslar och jag känner en lätt panik. Så här kan det inte kännas. Men så hittar jag rätt känsla mitt i regnslasket medan jag kryssar mellan vattenpölarna. Och jag ler. Som ett litet lyckligt freak mitt ute bland granar, med blöta axlar och kalla lungor springer jag omkring och ler. Tiden är inte min bästa när jag springer i mål. Jag har sprungit på säkerhet och på den enligt lagledaren flacka Bellmanbanan borde jag kunna göra en hyfsat bättre tid.