Fan det är ju för jävla härligt efter en rejäl löprunda. Eller inte.
Tar bilen ut till Hellasområdet. Skog. Stigar. En skylt med de olika sträckorna man kan springa. Siktar in mig på 8 km, möjligen 1 mil om jag känner mig på bra humör. Det gör jag inte. Det är en terrängbana. Trädrötter och stenkross och finkornig sand. Jag vill springa ensam och ger de två herrarna som är mitt löpsällskap ett försprång. Vilket gör att jag drar upp tempot högt så de inte ska behöva vänta på mig så länge vid bilen. På vissa sträckor borde man varit alpget och det går inte att springa utan det är mer klättring. Jag trampar ifrån och känner hur en muskel slits i vaden, men jag springer skittrött vidare och gissar att jag är stoppljusröd i ansiktet. Det är en envis åsna som springer sista kilometern. Sen ångrar jag att jag inte tog med badkläder när herrarna plaskar i från bryggan.
6 kommentarer:
Jag tror att du såg ut som en riktig fighter och ingenting annat!!
(Hoppas att vaden inte gick sönder..!!)
Duktig du är! Föredrar också att springa ensam fast uppskattar att ha nån jag känne ratt samåka dit med..
Och nu har du visst blivit utmanad också?! ;D
Fast den här gången hittar du utmaningen här:
http://www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.163205
felicitas - Hehe. En knallröd och arg.
Jag hoppas också. Den är rejält sur idag. Men känns som en muskelslitning bara.
ninde - Precis så ska det vara. Man har sällskap dit, sen vill jag springa ensam med min ipod. Annars tappar jag fokus. Eller ja, min tävlingsinstinkt vaknar och stör ut hela träningen. Harmoni noll.
felicitas - Ja, en utmaning. Så slipper jag läsa om tredskodom.
Tävlingsinstinkt. Harmoni noll. I soo hear you. Man kämpar som ett djur, kanske vinner med knapp marginal och får nästan bäras hem. Typ ;)
ninde - Hahaha, och till vilken nytta? ;) Men no guts no glory.
Skicka en kommentar