Trial and error.
Låg i solstolen och lyssnade på Sommar på P1 igår. De två åren när jag pluggade radiojournalistik känns allt mer som dimma. Det var länge sedan. Men när jag lyssnar på Sommar är känslan direkt där. Jag minns uttagningsdagarna och särskilt sista testet. Prata om det här föremålet i en minut. Nu minns jag inte ens vad det var jag fick för föremål att prata om. Och thank god så har jag sluppit höra mitt antagningsprov. Det var definitivt inte ett av mina finest moments. Men något måste de ha sett i mig för jag var en av tolv som antogs. Ni kommer tycka att det är jobbigt att höra er egen röst i början. Att höra sig själv i sin första intervju var hemskt. Jag låg i sängen på Lilla Essingen och önskade att taket skulle rasa in. Min röst var hemsk och frågorna jag ställde var dåliga och micken bumlade och det var ojämna ljudnivåer och prestationsmonstret har nog aldrig varit större. Men jag fortsatte. Trial and error. Vi lärde oss, genom att få försöka. Ibland försvann inslag, mikrofoner slutade att fungera, intervjupersoner blev knäpptysta, någon hade pausknappen intryckt under ett helt reportage och alla vet vad som händer när någon tappar en burk coca cola över ett mixerbord. Men vi lärde oss. Särskilt hur man får folk att fortsätta prata och inte bara ge korta svar. Man är tyst. Tystnad är läskigt och personen kommer vilja fylla tomrummet med prat. Många av de jag pluggade med jobbar nu i mediageggan. På SR, Svt, TV4. Men jag sökte till juristutbildningen. Och blev handlöst förälskad i lagboken. Eller något.
6 kommentarer:
Fast var inte prestationsmonstret större nu med uppsatsen? Menar du alltså att det kan bli värre än så?!
Det där med att få folk att prata mer kan du nog få användning för även i den nya karriären!
björnen - Du har nog rätt. Jag börjar misstänka att prestationsmonstret hittills inte har uppnått maxstorlek. Kanske kan jag få vara med om det i höst?
Korrekt. Och i privatlivet. Hehe.
Jag som gillar tystnad. Har säkert fått både två och elva personer lite misstänksamma när jag suttit tyst med ett leende på läpparna och liksom bara gillat läget.
eff - Många blir väldigt stressade när det blir tyst och kan börja prata om både det enda och det andra när man fortsätter att hålla mikrofonen under hakan på dem.
Du hade nog lyckats stressa upp mig om du bara varit tyst. Haha!
Men i övriga livet är det ett tecken för mig att jag trivs med någon mer än bra, att jag kan vara tyst tillsammans med den personen. Det är trygghet för mig. Närhet.
Vad jag inte förstår med din röst är avsaknaden av smålänska. Det kan bero på antingen a) att du ljuger om ditt ursprung eller b) att du hatar Småland och ägnat dig helhjärtat åt att tvätta bort din dialekt eller c) att jag hörde fel.
Vilket alternativ är det?
NÅ!?
lill - De där alternativen. Svårt.
a) är det inte.
b) är det inte heller. men jag tror att radioutbildningen har påverkat.
c) jag blir nyfiken på vad du egentligen hörde?!
Alltså är det alternativ d) som är mitt eget. Uppvuxen i Småland, sen bodde jag i Skåne i sex år och sen i Småland i tio till och sen nu sju år i Stockholm. Efter Skåne fanns inte mycket Småländska kvar, men den kom tillbaka lite. Har alltid fått höra att jag inte har någon direkt dialekt och folk brukar ha svårt att placera den.
Hade du hört mig säga torsdag, tårta och tuschpenna så hade du fått smaka på min småländska.
Var det ett acceptabelt svar?
Du har en dialekt däremot. En tydlig och trivsam. Och småländsk.
Skicka en kommentar