måndag, juli 2

Ett inlägg för alla utom läkar-mamman.

Springer ut till slingan och försöker känna av hur foten känns. Bestämmer mig för att den känns bra. Jag har längtat efter att få springa. Jag har blivit en junkie. Låter ipoden shuffla bland låtarna. Idag spelar det ingen roll. Jag är full av överskottsenergi. Bestämmer mig för 7 km. Svänger in på stigen och håller på att snubbla över en gul labrador som skuttar fram ur en buske. Hans husse är en kille jag jobbade med för två somrar sedan. Ursäkta, säger han och ler och fiskar tag i halsbandet. Solen håller på att gå ner mellan träden och asparna darrar. Under kraftledningen stannar jag och stänger av ipoden. Allt som finns är mina andetag innan jag springer vidare genom granskogen och ett rådjur plötsligt står framför mig. Som i The Queen hinner jag tänka. Två klipp med öronen och sen tar hon ett gigantiskt skutt upp på kalhygget och försvinner i skogsbrynet. Jag springer vidare nu med solen i ögonen. Och allt är nästan perfekt och jag är lycklig. Just där, just då. Och det är fan allt som betyder något.

4 kommentarer:

Johannes sa...

Bra jobbat :)

S sa...

Äntligen. Typ.

Björnen sa...

De är fan allt som betyder något! Bra!

S sa...

björnen - Ska försöka hålla kvar i den tanken. För det är ju så. Tack, kram.

 
Where The Heck Are You?