Ett utkast i Blogger från 2005 när Stockholm och jag inte kom överens.

Vi växer upp med du kan göra vad du vill, du kan bli vad du vill. Men vuxna står vi plötsligt där och vinglar. Vi har rest jorden runt, sett alla filmer värda att se och många vi önskar att vi inte hade sett, kanske har vi hittat någon att älska och själva blivit älskade, kanske har vi skaffat ett jobb, kanske har vi banklån och busyminer, kanske bor vi i storstan i en för liten lägenhet och längtar ut, kanske bor vi på landet och längtar till stan. Vi bygger bo bakom NK-påsar och lattemuggar. Håller världen på behagligt avstånd. Väljer vad vi vill se. På Sergels torg en pappskylt med spretiga Snälla, jag är hungrig. Mannen sitter lutad mot väggen och folk rusar fram, kliver över honom. Samvetet fryser för en sekund, men tinar av ett mobilsamtal om middagsplaner för kvällen. På Mc Donalds på Kungsgatan ignorerar han blickarna när han plockar upp en halväten hamburgare som ligger kvar på en bricka och stoppar några överblivna pommes i munnen. Han känner Securitasvaktens grepp genom jackan när denne leder ut honom på gatan igen. På akutmottagningen en son med sin mammas hand i sin. Rösterna har slagit rot i henne. Hennes hand är kall i hans och han vädjar. Han vet det inte, men hon är också rädd. Rädd att rädslan för rösterna ska bli för stor. Svaret han får är hon inte suicidal kan vi inte ta emot henne, det vet du. På vårdhemmet är väggklockan som han fick ta med sig hemifrån det enda beviset på att tid fortfarande existerar. Snöflingor utanför. Han skulle vilja krama en snöboll. Ensamheten i varje hjärtslag. Sjuksystrarna har så mycket att göra och ändå är de alltid så vänliga. Klappar honom på handen och ler innan de lämnar rummet och han ber dem alltid stänga dörren så han slipper höra när andra får besök. Allt medan vi väljer mellan nästan identiska mattor på R.O.O.M. Vi prioriterar och gör listor, håller våra pipande mobiltelefoner ständigt inom räckhåll och det är så mycket nu. Med långa kliv eller klacksmatter plöjer vi genom livet. Vi vill hinna allt, men missar så mycket.