If you can´t stand to fall. You should not stand at all.

Där sitter jag i en liten motorbåt. Två av fyra personer i båten vet vilken plats jag fått i höst. Jag är inte en av dem. Min tanke var att ingen där skulle veta. Så får jag ett sms där det står läs inte nästa sms om du inte vill veta. Wakeboardprylar plockas fram och två änder simmar fram till båten och glor på oss. Jag raderar nästa sms. Vill inte veta. Smsar tillbaka. Och det plingar in nya sms. Klickar på den lilla kuvertsymbolen och tydligen har jag inte raderat rätt sms. För där har jag det. SVARET. Den omedelbara känslan är att jag inte är nöjd. Jag vänder mig om och lutar pannan mot sätets ryggstöd. Sedam tittar jag upp och fäster blicken på killen där ute på wakeboardbrädan. Samtidigt rodnar jag inombords för att jag inte är nöjd. Jag har fått den plats jag siktat på i fem år. Men självklart var jag tvungen att sikta högre och på den platsen är jag tvåa. Jag har fått den plats jag alltid velat ha, så det är inte därför jag är besviken. Tanken är hisnande. Det är prestige. Att vara bäst. Jag har perspektiv som en badanka och skäms för att jag inte är nöjd. Killen på wakeboarden klättrar upp i båten utan wakeboardbräda och blinkar åt mig. Och ser att jag vet. Vet du hur många som drömmer om den plats du fått? Jag nickar men säger jag ser det inte så, du förstår inte. Och snart plingar smsen in och jag fäller upp luvan på min tröja innan jag läser. All kärlek som dundrar in i mobilen. Bulls eye från I: Jag förstår att vinnarskallen blir lite besviken men du ska vara oerhört stolt över dig själv. You go girl. Och jag tittar upp under luvkanten på Stockholm under tunga moln. Det är du och jag, Stockholm. En höst till. Och en till efter det. Minst. Jag stannar. Och samtidigt stannar båtmotorn och är omöjlig att starta. Och det börjar regna. Och jag börjar fnissa.