För första gången på länge försvinner omvärldsbruset och allt som betyder något är att nå nästa grepp.

Vi får dra på oss klätterskor och varsin sele. Han visar hur mycket talk man ska ta på händerna och där står vi nedanför en pelare som sträcker sig upp mot taket och där sitter de. Greppen. Som snart ska ha min totala uppmärksamhet. D klättrar först och galet vältränad som han är skulle han kunna klättra upp utan att använda benen. Sedan är det J som enkelt klättrar upp. Sedan är det jag. Instruktören fäster repet i min sele medan jag talkar händerna och säger ha så kul nu. Prestationsmonstret är bredvid mig så fort jag sätter foten på första greppet. Det är lite osäkert i början och för en sekund tänker jag tänk om inte repet sitter som det ska och undrar hur högt det är. Jobba med benen, säger instruktören och vi går till nästa vägg. Ni får bara använda de gula greppen. D klättar upp som en liten apa och det ser läskigt lätt ut. När vi klättrar väggen för andra gången känner jag hur mina armmuskler börjar protestera. Och prestationsmonstret studsar runt mig. Jag hittar inget grepp och glider på det jag håller i. Sträcker mig efter talkpåsen som hänger i selen. Hör instruktörens röst. Vila med rak arm, vila lite. Jag tappar - fan - jag trillar, hinner jag tänka och så hänger jag plötsligt i repet en bit ut från väggen. Fan. D och J klättrar en vägg som ser helt omöjlig ut och lutar mot oss. Jag önskar mig deras armmuskler. Argh. Sen klättrar D den högsta väggen och instruktören tittar på mig efter att J kommit halvvägs upp och jag skakar på huvudet. Då ser jag en annan tjej som är där och klättrar med några killkompisar. Sakta sakta som en snigel rör hon sig upp på en av de lättaste väggarna. Jag har som vanligt haft noll perspektiv och jämfört mig själv med de två vältränade kampsportkillarna jag har med mig. Efter en drickapaus ska vi klättra på en vägg utan topprep med en tjock madrass under. Instruktören visar och det ser asenkelt ut. D klättrar upp, men nu börjar J också bli trött i armarna och han kommer halvvägs. Sen är det min tur och prestationsmonstret är tydligen kvar och dricker vatten för plötsligt är jag bara fokuserad på väggen och är på väg mot greppet där J trillade ner och instruktören befinner sig någonstans under mig och uppmuntrar och jag tappar fokus och du får inte stå under mig, satsar allt och sträcker mig efter greppet men når inte och trillar. Och när jag ställer mig upp på madrassen är det där rosa greppet det enda jag kan tänka på. Sen klättrar vi två väggar till och mina armar är helt slut efter två timmar i hallen och han ropar jobba med benen, men jag orkar inte och svär när jag tappar greppet halvvägs uppe på väggen. Och när jag hänger där i selen så vet jag att jag kommer klättra upp för den där väggen. En annan dag. Game on.