Hög på åtta bitar.
Kommer hem till M och han ser ovanligt nöjd ut.
-Gissa vad jag har lånat!
-Jag vet inte.
-Jo, gissa nu då!
-Nej, jag vet inte.
- SUPER MARIO BROS....
-..nehe?
-...TVÅÅÅÅ!
-Du skämtar! Vem hade det?! WEIH! Vi måste spela, det förstår du va?
Och efter att ha gått loss på den lilla 8-bitarsmaskinen lyckas han starta spelet och vi kör igång. Och jag kommer ihåg. Och är helt förtjust. I början spelar vi vartannat liv, men sen tappar M intresset lite och skrattar åt mig och hur fokuserad jag är. Och jag dör en massa i vattenfallen och jag kämpar för att minnas exakt hur man skulle hoppa och tre Mario dör inom loppet av någon minut. Argh. M skakar på huvudet, men låter mig hållas. Efter tre timmar har jag spelat klart, och M som ska upp och jobba tidigt, andas ut när jag skuttar ut genom dörren.
3 kommentarer:
Det är ju därför man skall spela med prinsessan. Då är vattenfallen inte så jobbiga. :)
Jag har faktiskt aldrig förstått tjusningen med de här nya spejsade tv-spelen. Tv-spel ska vara tvådimensionella och inget annat!
Jag håller på dig och Mario.
eftertext - Jag insåg det i samma stund som jag såg fiskarna man skulle stå på. Men då kunde jag inte byta ju. Men nästa gång. =)
Lillis - Jag har knappt spelat de nyare konsolerna. Men däremot har jag lagt ner sjukt mycket tid på att valla Mario genom de olika världarna på SMB 1, 2 och 3.
Bra att du håller med mig.
Skicka en kommentar