Det är okej att bete sig som apan Ola på McD enligt idioternas handbok sidan 3

Och M vet hur man gör. Han ringer och säger snälla kom. Och jag säger nej, jag lagar mat. Och han säger men sen då? Och jag säger jag vill inte ikväll och han säger snälla kom och jag frågar var är du då? Och jag vet att han vunnit. Igen. Och jag lovar att skynda mig och efter en stund smsar jag och frågar vart ska jag åka, men inget svar. Och jag står redo i hallen. Meh. Drar ur ena ipodluren och tar av mig jackan och väntar på att han ska slå på sin telefon. Fem minuter. Sätter mig på pallen. Tio minuter. Suck. Femton minuter. Och latmasken gör jackan till en huvudkudde glider ner på golvet och ofrivilliga minuter är som balsam för juristkackandet. Blicken upp i taklampan. Jag hinner ifatt. Och när jag klivit av tbanan och väntar på att han ska möta mig börjar det snöa. Små flingor och jag drar upp halsduken över håret och så hör jag ett gapflabb och det är inte påskafton och sen ännu ett frust. Och jag får god sallad och det ligger två hundar under bordet och abstinensen stillas lite. Och vi dricker vin och det blir sent och runda träbord är bra att prata vid. Sen trillar vi ut på gatan och ringer Ch och lämnar ett meddelande som jag hoppas han raderar utan att lyssna på innan vi går till McD och där är vi de snälla kunderna som beställer det som finns. Inga munkar? Inga goda muffins? Inga goda pajer? Och går därifrån med en muffins och en citronpaj. Och en snubbe håller på att riva disken för att han fått vänta på sin mat i sju minuter. SJU! Det är inte acceptabelt, trumpetar han så tjejen bakom disken tar ett steg tillbaka. Och jag håller emot reflexen att gå fram och ta honom i örat och fråga vad som egentligen är problemet. Men istället fnissar vi och jag undrar om det beror på....ja. Och på vägen därifrån går vi förbi snubben och hans tjej och fnissar ännu mer. Och jag kramar M och går över bron och tänker inte ens på Tuloskylten.