Ruttna tomater? Det var ju fan tråkigt, men det är inte katastrof eller hur?*

Det är det där med Stockholmskramarna. Som säkert har sin charm på många sätt, men samtidigt är många av kramarna meningslösa. Vi skulle istället lika gärna kunna ta ett linedancesteg (nu kan ju inte jag linedance, men ni förstår ändå), sjunga en snutt ur Jag vill ha blommig falukorv till lunch eller göra groddansen tillsammans.

Sen finns det de där riktiga kramarna. Vissa som man är helt med på och vissa som bara kommer. Som idag när jag handlar med lillebror M och släpar korgen mot kassan. En av tjejerna som jag jobbade med i somras står vid kassorna. Jag får syn på henne först och säger Hej F! samtidigt som jag tänker svänga in bakom shampoohyllan. Hon tittar upp och storsmajlar och säger Kom hit för fan och jag hinner knappt ta ett steg framåt innan hon flyger på mig och kramar. Och jag hinner tänka att det är så långt ifrån en Stockholmskram man kan komma.

*Jag höll på att svimma första gången jag hörde henne prata så med kunderna, men nästan alla avväpnas totalt av den underbara 20-åringen och de äkta surtanterna blir apatiska av chocken över att inte röda mattan rullas ut och stora kunden har alltid rätt-flaggan hissas.