Som ett ilsket nypon

Eftersom det läskiga regnplaskandet slutat när jag kom hem igår bestämde jag mig för att inte smita från Det Heliga Löftet att springa minst tre dagar i veckan. Istället på med springkläder och fan strumpan känns alltid knölig vid lilltån på vänster fot. Ute i spåret möter jag ett sånt där par som gör allt tillsammans. Hon springer lite bakom honom. Alldeles röda i ansiktet, men båda i välmatchande outfits. Jag har aldrig lyckats springa med någon jag varit tillsammans med. Jag kan inte se gullig ut och ligga lite bakom när tävlingsinstinkt och ilskan av att oavsett form aldrig vara nöjd får mig att påminna om de där små luddiga som blir monster i Gremlins. Ungefär här klickar min ipod till och slut på batteri-symbolen blinkar till, trots att jag vet att den lilla skiten är precis nyladdad. Efter att ha tryckt och äpplet flashat över skärmen ger den mig ett tekniskt fuck off-finger. Men jag behöver musik när jag ska springa. Så den väl inövade bankmetoden kommer till pass. Och mycket riktigt, menyn kommer fram och jag kan välja Not ready to make nice och fräsa iväg in i skogen. Får omedelbart grus i höger sko. Men skakar foten lite samtidigt som jag springer vidare. Efter 500 meter in på slingan känner jag en droppe på kinden. Måste kommit från ett träd. Men snart kommer en till. Och en till. Och där geggamojjar jag mig fram på stigen som redan påminner om ett dike. Ibland är jag verkligen så långt ifrån söt som det går att komma.