Snön faller, och vi med den

Och jag möter D för fika mitt i snösinglandet och vi har inte setts på superlänge så tiden rusar och vi rekordfikar i över tre timmar vid fönsterborden och rutan bakom mig är täckt med imma och vi vill skriva en massa trams, men istället pratar vi om uppsatserna, som är som klister och tuggummi och ibland fastnar någonstans mellan hjärnan och fingertopparna och ibland rasar ut hullerombuller och blir oformligt och obegripligt. Och ibland bara de där istapparna längs ryggen när allt fastnar som ett risigt blixtlås och man inte kan dra varken upp eller ner utan måste trassla ut det som fastnat.