Det är nu det ger

Läget framför skrivbordet var ungefär lika stabilt som boktornet för tre timmar sedan. Men efter att ha gungat på stolen, lyssnat på lite mer Sinatra och hämtat fram orden han lämnade efter sig och alltid använde när han såg att jag tvekade eller när prestationsmonstret tagit stryptag. Det är nu det ger, lilla vän. Det är nu det ger. Så jag hämtar en Coca Cola och tänder ljuset i fönstret, det blir det andra som hinner brinna ner helt medan jag sitter här. Tvingar fingrarna över tangenterna och läser och bläddrar och markerar och den där envisheten brinner igen. Lika mycket som jag älskar den tycker jag illa om prestationsmonstret. Och mörkret trycker mot rutan och imorgon åker jag tillbaka till Stockholm. Hem eller bort. Fortfarande har jag inte samlat mig på ett ställe. Hur svårt ska det vara? Egentligen.