Krokodilmannen
Och jag tänker göra pannkakor, så med en liter mjölk och en påse godis i ena handen och väskan i den andra kliver jag på tbanan för att åka en station. Och på fyrasätet bakom mig men vänd mot mig sitter en man med en jättestor rock och en attacheportfölj i brunt fuskkrokodilskinn och mannen mittemot honom morrar missnöjt till och krokodilmannen börjar fumla med sin portfölj och spännena vill inte gå upp, men till slut så lyckas han stoppa ner handen i den och får upp en spruta och något i en liten påse som han börjar fippla med och mannen mittemot grymtar missnöjt igen men får sedan syn på sprutan och lutar sig fram och pengarna glider mot plastpåsen när de byter hand och ägare. Och folk runtomkring låtsas som ingenting och jag tänker att jag vänjer mig aldrig. Och därför sväljer Stockholm mig med hull och hår ibland och spottar ut mig en stund senare en smula mer betonginpackad.
4 kommentarer:
Jag minns inte var jag läste eller hörde det men någon har skrivit eller sagt att man i de fallen kan krama en hundvalp eller en bebis så blir det bättre. Marsvin kanske fungerar också?
Söta Du. Jag tror du har rätt även här. En hundvalp hade varit fint.
Jag tycker nästan det hade varit coolt att se något sånt. I alla fall en gång. Det är lite som med fryshuset. Såååå Stockholm. I alla fall i mitt huvud.
Jag får alltid känslan av en atombomb i bröstet. Trots att jag bott här i sex år nu.
Men du har rätt, det är lite som det där med Fryshuset.
Skicka en kommentar